Må bra för att gå bra

Vad händer när prestation, karriär och högt tempo leder till att vi glömmer grundläggande saker om hur vi ser till att må bra? Hur kan traditioner och kunskap som människan haft i tusentals år plötsligt vara som bortblåsta i vår strävan framåt?

Jag behöver ständigt påminna mig själv om att grunden i att ”gå bra” är att må bra. Jag har nått mina absolut bästa idrottsprestationer när livet i övrigt har varit i balans. Samma sak gäller självklart på jobbet eller i relationen med min familj. Om jag kan se till att fokusera på att må bra, då kommer jag också få människor runt omkring mig att må bra. Trots denna insikt är det väldigt lätt att tappa fokus på de grundläggande behoven när livet snurrar på allt snabbare och strävan mot att bli bättre tar över. Känner du igen dig?

Steven Covey, som skrivit den otroligt insiktsfulla boken De sju goda vanorna, har studerat gemensamma drag hos några av de absolut mest framgångsrika personerna i världen. En av de sju vanorna som faktiskt ligger till grund för de övriga sex, är att vässa sågen. Att vässa sågen handlar om att ta hand om sina grundläggande behov för att må bra. Utan att må bra, kan vi inte prestera på topp. Hur kan en sådan uråldrig insikt, ibland verka bortglömd? De fyra grundläggande behov som Covey beskriver är fysisk hälsa, intellektuell stimulans, social/emotionell balans och andlig reflektion. Inte direkt raketforskning men ändå en utmaning när livspusslet ska läggas. Hur mycket krut lägger du på vart och ett av dessa områden? För egen del är det ofta sömnen och den sociala biten som får stå tillbaka i perioder av tävlingsuppladdning eller större åtaganden på jobbet.

På en femgradig skala, hur skulle du gradera din nuvarande status på vart och ett av de fyra områdena? Hur tar du hand om din fysiska hälsa? Hur stimulerar du dig själv intellektuellt och med ny kunskap? Är du nöjd med ditt sociala och emotionella nuläge? Och tar du dig tid att reflektera över andliga frågor? Om du skulle må ännu bättre, hur skulle du kunna ta ett litet steg uppåt på vart och ett av dem? Ibland är svaret enkelt, och ibland kräver det en stunds funderande. Om vi kollektivt kan se till att ta hand om oss själva lite bättre skulle vi kanske må lite bättre. Om vi mår lite bättre kommer människor runtomkring att må lite bättre. Vilket leder till en snöbollseffekt på sikt. Ett litet steg för en enskild människa, men ett stort steg för mänskligheten. Må bra för att gå bra!

När omöjligt blir möjligt

Har du eller någon du känner varit med om att det omöjliga blivit möjligt? Att en lösning plötsligt dykt upp på ett olösligt problem eller en omöjlig dröm gått i uppfyllelse?

6 maj 1954 hände något som förändrade idrottsvärlden. Många läkare trodde att det var direkt livsfarligt att springa en engelsk mile på under fyra minuter. Roger Bannister vägrade tro på dem. Många hade försökt men ingen hade någonsin lyckats knäcka drömgränsen. Det ansågs omöjligt. Även bland löparna. Tills Bannister efter att ha ramlat ihop efter mållinjen faktiskt reste sig upp till publikens jubel. Det bästa med denna historia är dock vad som hände efter loppet. Inom ett år hade hela 37 andra löpare också tagit sig under fyra minuter och alltså lyckats med det omöjliga. Vad som var omöjligt satt bara i huvudet på alla utom Bannister.

Swim-runsporten föddes för tio år sedan med loppet Ö till Ö i Stockholms skärgård. Med över en mil simning och 65 km löpning tog sig nästan inga lag i mål under de första två åren trots att man bjöd in några av världens mest vältränade triathleter, militärer och multisportare. För att bryta den generella uppfattningen om att det var omöjligt, introducerades en cykelsträcka istället för 17 km löpning på Ornö. Plötsligt började lagen ta sig i mål. När jag och min kompis Richard stod på startlinjen 2010 var cykelsträckan borttagen och loppet återigen ett rent swim-runlopp.  Men den generella uppfattningen om att det var omöjligt hade brutits för gott. Vi var dock ganska rädda där på morgonen i Sandhamn. 42 av 100 lag tog sig i mål. Vi var ett av dem. Det omöjliga hade blivit möjligt. Denna och flera andra av de tävlingar och utmaningar jag gett mig på genom åren har förändrat mitt mindset. Jag är nu övertygad om att väldigt få saker är omöjliga och jag vet att samma insikt bara väntar på dig också. Så hur kan vi flytta våra glastak och våga drömma om det där som känns på gränsen till omöjligt? Ibland krävs det att någon annan går före och bevisar att det går. Men oavsett om det handlar om sport, äventyr, entreprenörskap eller något helt annat finns det saker som vi alla känner en dragning till. Finns det något som får dig att rysa till men som du ändå dras till? Vad är din fyraminutersmile?

Jag använder ofta ett ljus som metafor för personer jag coachar eller föreläser för. En av mina starkaste drivkrafter i livet är att vara gnistan som får ljuset att brinna för något.  Jag vet att du tänker att DIN fyraminutersmile är omöjlig, men om den vore möjlig, vad är det första du skulle göra då?

Kroppens viktigaste muskel

Jag funderade för några år sedan över vilken muskel jag var mest stolt över. Jag hade mitt självklara svar färdigt men den senaste tiden har jag ändrat mig.

Vi har olika anledningar till varför vi tränar. Vad är din huvudanledning? Oavsett om du tränar för att må bra, leva längre, se bra ut eller kunna prestera på topp inom en specifik idrott finns det en gemensam nämnare. Träning skapar nerbrytning av muskler, som sedan i återhämtning byggs upp till att bli lite starkare. Detta är grundidén bakom varför vi tränar som vi gör. Varierar vi träningen utvecklar vi en större flexibilitet. Om jag skulle träna samma sak med samma belastning varje gång skulle jag stanna i utveckling.

Ny belastning på musklerna ger en tillfällig nerbrytning som sedan ger en superkompensation i form av ökad styrka. Vid riktigt hård träning kan vi utmatta musklerna totalt. Efter ett lopp som Ironman är musklerna inte 100% tillbaka förrän efter en månad. Att våga vila tills kroppen är redo är definitivt en av de nycklar som hållit mig skadefri trots extrema belastningar under tävlingar. Jag funderade för några år sedan över vilken muskel jag var mest stolt över. Efter några års löpträning var mitt självklara svar hjärtat. Kanske inte den första muskel du tänkte på. Men faktum är att senaste forskningen visar att även hjärtat fungerar på samma sätt som övriga muskler. Att hjärtat superkompenserar för gradvis ökande belastning är allmänt vedertaget. Men att hjärtat också behöver återhämtning efter extrema fysiska urladdningar är en relativt ny upptäckt.

Jag har dock senaste tiden ändrat mina tankar om kroppens vikigaste muskel. Hjärtat kommer numera på en god andraplats. Jag har insett att kroppens viktigaste ”muskel” är hjärnan. Hjärnan behöver energi. Hjärnan gillar ökande belastning och kan hjälpa oss till omänskliga prestationer om vi vänjer den gradvis. Hjärnan kan tröttas ut om vi belastar den med för många beslut. Och framförallt, hjärnan behöver precis som övriga muskler återhämtning. Efter att ha gett 100% under ett Ironmanlopp i Barcelona i höstas tog det mycket längre tid för min hjärna att återhämta sig än vad det tog för kroppen. En bra minnesregel för återhämtning efter långa uthållighetsutmaningar är 1-1-2. 1 vecka för hjärtat, 1 månad för övriga kroppen, och 2 månader för hjärnan!

Om du återigen funderar på anledningen till att du tränar. Hur tränar du din hjärna för att må bra, leva längre, se bra ut och prestera på topp när det gäller?