,

Rörelseglädje och tankar om barns motivation

Fler och fler rapporter pekar på att det ökande stillasittandet i vårt samhälle är en lika stor riskfaktor som rökning, både för individ och folkhälsa.  Trenden är tyvärr tydlig och vi närmar oss USAs dåliga folkhälsa med stormsteg. Hur kan vi bryta mönstret och få in mer rörelse i vardagen? Ibland fastnar jag i frustration över saker utanför min kontroll. Varför gör inte politikerna mer och inför mer rörelse i skolan? Varför skjutsar de flesta sina barn från dörr till dörr när det finns cykel? När det bästa jag kan göra är att börja i det lilla och ta kontroll över min och mina barns situation. Förhoppningsvis inspirerar det fler till att vilja röra sig mer tillsammans med sina barn.

Om vi vill att våra barn ska växa upp till friska och glada individer gäller det för oss vuxna att vara förebilder. När våra barn ser att vi tar vår hälsa på allvar, kommer de omedvetet få med sig en sund syn på träning, bra mat och rörelse i vardagen. Om vi istället suckar varje gång vi känner oss tvungna att gå en promenad, ta cykeln till jobbet eller släpa oss till gymmet kopplar barnen direkt träning och rörelse till en negativ känsla. Bli medveten om hur du pratar om din egen träning och hälsa. Barn älskar att kopiera sina föräldrar, oavsett om det handlar om bra eller dåliga vanor. 

För några veckor sedan åkte vår lilla familj på fem till Bastasjö för att gå tipspromenaden som varje söndag sätts upp längs motionsspåren. Med föregående skogsutflykt i färskt minne försökte jag hitta strategier för att få barnen att se fram emot fyra kilometers skogspromenad. Inte helt självklart. Äldsta sonen, som älskar fotboll, tog med sig en boll för att likt de mexikanska Tarahumara-indianerna sparka den framför sig hela vägen runt motionsspåret. Det höll honom motiverad och glad hela vägen. Näst äldsta sonen fick en bingobricka och kunde parallellt med att vi löste tipsfrågorna, kryssa siffror. Något som fungerade bra de första kilometrarna men som halvvägs slutade med att jag fick bära honom på ryggen. Han var helt slut i benen. Mina erfarenheter från diverse uthållighetslopp har dock lärt mig att när vi tror att vi är slut så har vi minst lika mycket kapacitet kvar. Det var snarare hans hjärna som hade brist på motivation.

Så plötsligt, som en blixt från klar himmel, fick han bingo. Och då blev det fart på de små benen igen. Resten av rundan sprang han före oss andra, för att hinna först till nästa bingonummer. Med nyfunnen motivation var den sista kilometern en dans på rosor. För mig blev denna söndagsrunda en lärdom i hur rätt typ av motivation kan få både vuxna och barn mer aktiva. Men olika personer behöver olika strategier. Kanske kan denna enkla historia inspirera dig som förälder att bli nyfiken på vad både du och dina barn triggas av. Låt oss börja hos oss själva vad gäller ökad rörelse i vardagen. Hur kan ni hitta rörelseglädjen tillsammans i din familj?

Vår starka hjärna…och vad jag lärde mig mitt i natten på en liten dansk väg om att nå sin fulla potential

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den låter oss planera för framtiden och håller koll på vad som är rätt och fel. Egenskaper som tagit vår civilisation till var vi är idag. Men ibland, ja ganska ofta faktiskt, begränsar hjärnan oss. Avsikten är förstås god, för under årtusenden har den som tagit ut svängarna för mycket straffats genom att bli uppäten, avrättad eller utstött ur gruppen. Idag är vi är fria att tro på vad vi vill, umgås med vem vi vill och pressa våra fysiska gränser till bristningsgränsen. Utan att riskera döden.

Att misslyckas betyder inte döden

Jag älskar långa uthållighetsutmaningar. Faktumet att ett misslyckande inte innebär döden, är en förutsättning för att våga pusha gränserna till bristningsgränsen. 2014 stod jag på startlinjen tillsammans med åtta andra utanför domkyrkan i Lund. Uppdraget var tydligt. Att helt utan support, vätskestationer eller publik på snabbast möjliga tid ta sig ett varv runt Öresund i löparskor. 161 km löpning plus en båtresa (Helsingborg-Helsingör) och en tågresa (Kastrup-Malmö). Loppet hette Gax Urasunti Epiphany. Det blev en berg-och-dal-bana i såväl känslor som energi och smärta. Fältet spreds ut direkt och jag blev snabbt ensam i ledningen. Redan då började min hjärna spela mig spratt. Hade jag gått ut för hårt? Var det mer värt att vänta in någon annan än att springa i mitt egna tempo? Trots att jag var i ledningen tvivlade jag starkt på att jag ens skulle klara att ta mig i mål.

Mitt stora misstag

Efter sju mil satte jag mig på båten mot Helsingör. Ett misstag som jag fick lida för nästkommande sex mil längs Själlands östkust. När jag steg av båten vägrade min kropp att springa. Med någon form av gå-spring-taktik tog jag mig ändå framåt. Kvällen kom, mörkret föll, och rädslan infann sig. Jag var helt ensam på danska småvägar mitt ute i ingenstans. Hjärnan spelade upp hemska scenarion om att träffa rånare, motorcykelgäng eller alkoholpåverkade bilförare på väg hem från krogen. Jag försökte distrahera tankarna genom att lyssna på ljudböcker.

Tjusningen med deadlines

Med en mil kvar till Kastrup började jag kika på klockan. Jag visste att tågen över Öresundsbron bara gick en gång i timmen. Med båtresan i färskt minne ville jag inte bli sittande ens i 20 minuter i väntan på ett tåg. I normala fall hade det inte varit ett problem att hinna en mil på under 50 minuter. Men detta var inget normalt fall. Jag hade redan sprungit fem mil längre än någonsin innan. Klockan var halv ett på natten. Men plötsligt insåg jag att mitt låga tempo bara var ett resultat av att min hjärna bromsat mig sista fem milen. Med en deadline i form av en tågavgång kunde jag plötsligt öka farten markant. Jag hann med tåget med 2 minuters marginal. Ingen av mina medtävlare hann med och trots att sista tre milen mellan Malmö och Lund gick otroligt långsamt hann ingen ifatt mig.

Jag nådde målet med en ny insikt. Hjärnan är fantastisk, när den väl är motiverad att låta oss använda vår fulla potential!

,

Hur motgång kan bli en tillgång

”Låt det som står i vägen, bli vägen”, Marcus Aurelius

För snart 2000 år sedan föddes en liten pojke i Rom. När han var tre år dog hans pappa och han adopterades bort. Vid sex års ålder blev han riddare och mot alla odds blev han till slut kejsare. I nutid är Marcus Aurelius dock mest känd som en av upphovsmännen bakom stoisismen. En av principerna i denna filosofi är att motgångar och hinder gör oss starkare. Efter att naturligt ha känt en dragningskraft till utmaningar, hittade jag snabbt hem när jag läste boken Självbetraktelser av Marcus Aurelius för några år sedan.

Jag fick dessutom en förklaring på sambandet mellan en utmanande uppväxt och framgång senare i livet. Albert Einstein, Tomas Edison, Walt Disney, Steve Jobs och Oprah Winfrey är andra exempel på människor som valt att se hinder och utmaningar som ett sätt att bli starkare och bättre. Men det är ofta lättare sagt än gjort. När vi är mitt i en utmanande situation och har stora hinder framför oss är det lätt att instinktivt vilja ge upp. Men vad händer om vi ser hindren som vägen, snarare än som saker som står i vägen? Om det är utmaningar och hinder som gör oss starkare, borde vi inte då omfamna de tuffa situationer som livet kastar på oss? Omfamna dem som ett sätt att höja oss till nästa nivå?

I vår nutida vardag behöver vi inte längre kämpa mot varken vilda djur, hunger, krig eller kyla. Men vi är fortfarande samma biologiska varelser som vi var för tusentals år sedan. Vi är gjorda för att kämpa. Vi är skapade för att utmanas. Kanske är det detta som förklarar hur omåttligt populära diverse uthållighetslopp blivit de sista 40 åren? I takt med att vårt samhälle blivit tryggare och välståndet ökat har vi tappat den naturliga instinkten att kämpa i vardagen. Hinderbanelopp och andra uthållighetstävlingar är för många den ultimata utmaningen och metaforiskt är den typen av lopp precis som livet. Det finns ingen raksträcka och det som krävs är allsidighet, uthållighet och drivkraft.

En av mina stora insikter det sista året är att utmaningar inte bara göra oss starkare, utan också gladare. Det finns även forskning som visar på sambandet mellan utmanande mål och lycka. Detta var min röda tråd i höstas när jag fick chansen att tala på en TED-konferens. En av personerna jag delade scen med var Saeid Esmaeilzadeh. Som liten flydde han från Iran och är idag en av Sveriges yngsta kemiprofessorer och en mycket framgångsrik entreprenör. Saeids tal handlade om kraften i ett trauma. Om förmågan att hämta kraft från ett tidigare trauma snarare än att låta det leda till posttraumatisk stress. Många av de mest framgångsrika människorna i världen är inte framgångsrika trots sina motgångar, utan på grund av dem.

Varje dag får vi alla en chans att bli bättre, starkare och gladare genom att vända de utmaningar och hinder vi stöter på till något värdefullt. Det är bara då en motgång kan bli en tillgång.

Peptalk i vintermörkret

Varmt i sängen, bekvämt i soffan, fullt i kalendern eller fel målsättning. Vad stoppar dig från att få till det där träningspasset du egentligen vill genomföra men hittar en massa ursäkter för att slippa?

Om du är som resten av oss dödliga, som ibland behöver strategier för att komma ur sängen på morgonen, avsätta tid under dagen eller undvika den lockande soffan när barnen somnat, är detta till dig! Vintermörkret, alla förkylningar och det accelererande tempot i samhället skapar dagliga utmaningar att hinna med att ta hand om sig själv och sin hälsa. Här kommer några vanliga tankevurpor som hindrar oss från att få till den träning vi vill. Och några knep som hjälper dig övervinna dem.

För höga ambitioner

Ett vanligt fel är att ha så höga ambitioner för sin träning att hjärnan redan gett upp innan man börjat. Att gå från ingen träning alls, till fem pass i veckan är inte bara en chock för kroppen, utan också för knoppen. Det tar tid (66 dagar enligt vissa forskare) att bygga en ny vana så börja därför i små steg. Istället för full gas i januari kan du bygga på med ett extra pass i månaden så att du framåt våren är uppe i din tänkta träningsdos. Att ta hand om sin långsiktiga hälsa genom att gradvis förbättra sig lite åt gången och få till träningen kontinuerligt är mer värt än full gas följt av inaktivitet.

För låga ambitioner

Det kan verka paradoxalt, men ibland behöver vi höja vår ambitionsnivå för att känna motivation att träna. Att sätta upp mål som inte känns utmanande gör att hjärnan, ofta omedvetet, tar för givet att vi kommer fixa målet och motivationen att anstränga oss försvinner. Att stretcha sin komfortzon så att det kittlar lite när man pratar om sitt mål, är ett bra kvitto på att målsättningen i sig är tillräcklig utmaning för att skapa motivation att träna. Vad skulle hända om du höjde din ambitionsnivå lite så att varje pass är viktigt för att du ska nå ditt mål?

Lär känna dig själv

Vi är olika, och behöver olika råd för att prioritera vår träning och hälsa. Vilket recept fungerar på dig? Bli nyfiken på dig själv och vad som varit nycklarna när du byggt eller brutit vanor tidigare. Kanske behöver du förstå syftet med allt du gör, och lyssnar mer på dina interna förväntningar än på andras? Fråga dig själv varför du vill träna, och kom överens med dig själv om att göra den träning som känns meningsfull. Alternativt kanske du har svårt att leva upp till dina egna förväntningar på dig själv, men fungerar väldigt bra när någon annan förväntar sig att du ska träna? Hitta en PT, coach eller en träningskompis som kan hålla dig ansvarig för att träningen blir gjord.

Börja med slutet i sikte

Vissa målsättningar kan kännas avlägsna och abstrakta och det kan vara svårt att föreställa sig hur det kommer kännas när målet är uppnått. Allt som är diffust och abstrakt är svårt för hjärnan att jobba med, så ju mer konkret och visuellt du kan göra ditt mål, desto större chans att det ger dig motivation att få till det där passet! På daglig basis kanske det räcker att tänka på målet att stå i duschen. Och på veckonivå kan det handla om att på söndagen bestämma sig för och planera in veckans träning. Om beslutet att genomföra ett antal pass redan är taget, är risken mindre att du vill missa ditt veckomål.

Krångla inte till det

Ett pass på tio minuter är bättre än inget pass alls. Träning behöver inte vara komplicerad utan kan utföras både hemma, på jobbet och medan barnen tränar, sover eller leker. Och du behöver absolut inte träna så hårt som du tror för att du ska få effekt. Speciellt såhär i förkylningstider är ett vanligt misstag att man tränar för hårt, vilket sätter ner immunförsvaret tillfälligt och gör att du blir mer mottaglig för smitta. Om du har tänkt träna på morgonen, lägg fram kläder kvällen innan, ställ klockan och ta bort alternativet att snooza! Om du tar beslutet att träna när du är pigg är sannolikheten större att du stiger upp när klockan ringer. Tack för att du läste och lycka till!

Genicirkeln

”Vi blir ett genomsnitt av de fem personer vi spenderar mest tid med” Jim Rohn

Vem hämtar du inspiration och kunskap ifrån? Har du personer i din omgivning som du verkligen klickar med och får energi av? Jag tror inte det finns några vetenskapliga bevis för att vi blir ett genomsnitt av de personer vi spenderar mest tid med eller läser flest böcker om. Men det ligger ändå en hel del klokskap i detta uttalande av Jim Rohn. Om vi ska kunna vara i ständig utveckling och må bra är det avgörande att vi väljer våra informationskällor och favoritpersoner med omsorg. Vi är sociala varelser som påverkas av andra. Så det gäller att se till att vi påverkas av rätt personer. Alla intryck vi möts av formar våra tankar. Våra tankar formar vårt beteende och vårt beteende formar våra resultat. Vem låter du influera dina tankar? Vilken typ av böcker läser du? Vilken media konsumerar du? Vem omringar du dig med?

Om det enda vi träffas av är nyhetssändningar på TV där 90 % av nyheterna är negativa händelser är detta vad vår hjärna matas med. Hur tror du hjärnan reagerar på alla negativa händelser? Du blir lite mer orolig, lite mer försiktig och lite mer restriktiv mot främlingar. Över tid är detta allvarligt. För hur ska vi kunna leva livet till fullo om vi hela tiden är rädda, oroliga och försiktiga? Har du tänkt på att det antagligen händer lika många bra saker i världen som dåliga? Varje dag räddas tusentals liv, forskare hittar nya behandlingsmetoder för dödliga sjukdomar, människor är snälla utan anledning och barn föds. Varför är det inte 50/50 i nyhetssändningarna? Jag tror att det finns en anledning. Känslor som oro, rädsla och spänning trumfar glädje, tacksamhet och lugn när det gäller att hålla kvar TV-tittaren vid skärmen. Många massmedier lever på att folk stannar vid skärmen. Räkna mängden tid som läggs på negativa kontra positiva nyheter nästa gång du ser en nyhetssändning på TV! Men en motrörelse är på gång. Good News Magazine är ett bra exempel.

Det blir allt viktigare att skapa en egen genicirkel runtomkring sig. Att välja människor, böcker, idéer eller media som bygger upp och leder till utveckling. Hur omger du dig med människor som får fram dina bästa sidor? Du har säkert förebilder eller människor du kan lära mycket av. De är inte alltid fysiskt närvarande i ditt liv men böcker, podcasts och annan media kan vara ett väldigt effektivt sätt att spendera tid med dem. Ett bra sätt att ta reda på om en person får ingå i din genicirkel är att fundera på om du blir glad, inspirerad, kreativ, hoppfull och lär dig nya saker när du interagerar med personen i fråga. Det är de huvudsakliga grundkriterierna. Ta några minuter och fundera på vem du vill ha med. Rita en cirkel på ett papper och skriv in namnet på dina fem genier!

Vad vi kan lära oss av en Tesla

Har du hört talas om Elon Musk, en av vår tids superentreprenörer, som efter att ha förändrat finansbranschen med Paypal nu är på väg att helt förändra såväl bil-, solenergi- som rymdbranschen? Elon Musk driver bland annat bilföretaget Tesla. Företaget har förändrat hur i stort sett alla biltillverkare bygger sina bilar. Vi köper inte längre en bil, vi köper mjukvara på hjul. 2012 hade jag förmånen att få besöka Teslas första fabrik i hjärtat av Silicon Valley. En headhuntad svensk, Peter Carlsson, som numera är mer känd för att han är på väg att etablera Europas största batterifabrik någonstans i Sverige, tog stolt emot oss. Idag är nästan alla större biltillverkare representerade i Silicon Valley. Det är mjukvaran, inte längre hårdvaran, som är den största skillnaden på bilarna som rullar på våra vägar. Precis som för oss människor. Mjukvaran, i vårt fall kallad hjärnan, är det som skiljer agnarna från vetet. Hur vi tänker styr vårt agerande, som i sin tur styr våra resultat. Samtidigt är hårdvaran, som vi till vardags kallar kropp, avgörande för att vi ska må bra. Om vi för en stund antar att vi är Teslor som kör runt på livets väg tänkte jag ta med dig på ett tankeexperiment. Känner du igen dig i något av dessa påståenden?

  1. Du har en Tesla med en maxfart på 300 km/h men du kör på tredje växeln av sex och vågar inte växla upp (om vi för ett ögonblick antar att det går att köpa manuellt växlade Teslabilar). Vad skulle hända om du testar dina gränser lite oftare?
  2. Du har senaste Teslabilen men har inte uppgraderat mjukvaran på länge. Hårdvaran är top-notch men mjukvaran är kvar i gamla tankebanor. Testa en fysisk utmaning som verkar omöjlig (eftersom kroppen funkar bra) och uppgradera sedan din mjukvara när du märker att du kan mer än du tror!
  3. Du har senaste mjukvaran men en gammal Teslabil (hårdvara) som egentligen inte klarar att leverera i takt med det mjukvaran vill. Du kör på högsta växeln men glömmer att växla ner då och då. Dessutom fyller du slarvigt tanken med bensin (skräpmat) istället för el (rena, naturliga råvaror) och glömmer ibland ladda bilen inför en längre resa. Det visar sig genom ständiga besök på verkstaden (sjukhuset) för att fixa skavanker (skador eller sjukdomar). Hur skulle du må om du tog hand om kroppen lite bättre med regelbunden träning, bra kost och tillräckligt med sömn? Samt hittar stunder där du växlar ner och laddar om?
  4. Du kör din Teslabil i Insane Mode (en knapp som gör bilen galet snabb på bekostnad av större elförbrukning) och har riktigt snabb acceleration och toppfart. Men du har glömt kolla kartan på länge och kör runt utan destination. Fråga dig själv vart du är på väg och om det är dit du vill!

Hantera dig själv som du skulle hantera en Tesla. Ta hand om hårdvaran. Uppgradera till senaste mjukvaran. Utnyttja alla växlarna. Se till att ladda med el innan batteriet tar slut. Aktivera Insatte Mode när det krävs men se till att återhämta dig efteråt. Och ställ in GPSen på en destination du vill komma till.

Trädgårdsmästaren och schackmästaren

Det var en gång en schackspelare som hette Bill. Hans dröm var att bli bäst i världen. Bill var en riktig strateg som alltid låg steget före sina motspelare. Han tränade varje dag och hade full kontroll över sina schackpjäser. Varje pjäs hade en specifik roll i hans partier. Han styrde dem med fast hand och höll sina geniala strategier hemliga. Vissa dagar kände han sig ofokuserad och schackpjäserna, som vanligtvis följde hans genidrag, blev utslagna en efter en. Just en sådan dag såg schackmästaren att ett bolag i närheten behövde nya chefer. Vanligtvis var drömmen om att bli bäst i världen så stark att Bill inte ens läste jobbannonser. Men idag var han ju ofokuserad.

I en annan del av staden bodde trädgårdsmästaren Jill. Hon gav sin stora trädgård de absolut bästa förutsättningarna att växa. Nya frön såddes och ogräs rensades. Jill älskade verkligen var och en av sina växter, och det krävdes mod att våga utsätta dem för stormar, ösregn och stekande sol. Men av tuffa förhållanden byggdes livskraftiga plantor. Även om några dog längs vägen. Växterna fick vatten, sol, näring och ibland en pinne som stöd. Efter sin dagliga morgonrunda i trädgården, läste Jill tidningen och drack sitt morgonkaffe. Så en dag fångade en jobbannons hennes uppmärksamhet.

Två veckor senare började både Bill och Jill som chefer för varsin avdelning. Bill, som var en riktig vinnarskalle, satte genast igång och skapade strategier för hur just hans avdelning skulle bli den bäst presterande. Han såg de anställda som schackpjäser och resultaten kom snabbt. Jill däremot såg sina medarbetare som frön som behövde rätt förutsättningar för att kunna växa. Hon tvingade sig själv att släppa kontrollen över resultatet för att varje anställd skulle kunna blomma ut. Hennes mål var att skapa en mylla som på sikt skulle ge livskraftiga resultat och växande medarbetare.

Bills team, som initialt hade nått bra resultat, började snart tappa motivationen och när Bill var ute och reste, stod avdelningen i stort sett still. De hade blivit så beroende av Bills beslut och strategier att de inte visste vad de skulle göra i hans frånvaro. Jills team, som tagit längre tid på sig att leverera initialt, visade dock upp en imponerande förmåga att leverera bättre när Jill inte var på plats. Det var som om ett osynligt rotsystem höll dem på rätt kurs och varje individ kände ägarskap för teamets prestation. Så kom det sig att Jill fick frågan om vad hemligheten var. Hur kunde hennes team klara sig bättre när hon inte var på plats? Hennes ord blev företagets nya framgångsfaktorer.

Energin i ett litet frö, kan skapa ett stort träd. Flera frön bygger en trädgård. Med rätt miljö tillåts energin komma fram. Varje växt är unik och vacker. Ogräs bör rensas varje dag. En trädgård blir aldrig färdig. Ett ensamt träd är inte starkt, men rötterna håller trädgården samman. Trädgårdsmästaren kan skapa förutsättningar men aldrig stoppa stormen.

Framtidens jobb

Hur förbereder vi oss för framtidens arbetsmarknad och vad kan vi lära av filmbranschen?

Våren 2015 träffade jag Christofer Karltorp, VD för det amerikanska bolaget Zerply under en resa till San Francisco. Vad Christofer hade insett flera år innan resten av världen var att framtidens arbetsmarknad kommer se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Zerply tillhandahåller en självlärande plattform som kopplar ihop skådespelare, animatörer och klippare med regissörer för att skapa mindre inaktiv tid för frilansande kreativa människor och ett sätt för regissörer att få tag i de bästa. Filmbranschen må vara konservativ på många sätt, men sättet att jobba med frilansande experter som under en kort period sätts samman för att prestera ett resultat tror jag är framtiden. Heltidsanställningar med kontorstider är en kvarleva från industrisamhället, och precis som i många andra fall har vårt beteende inte hunnit med i teknikskiftet till den digitala verkligheten. Den nya generationen som kommer ut i arbetslivet har helt andra förväntningar på ständiga utmaningar och frihet. Vi kommer bli ett samhälle fullt av frilansande experter som vid givna tidpunkter samlas kring gemensamma uppgifter och sedan formerar nya konstellationer.

Du som individ behöver bygga ditt eget varumärke på arbetsmarknaden. Detta är i grunden inget nytt. Men med mer frilansande skruvas betydelsen av ett personligt varumärke på arbetsmarknaden upp. Att kunna kommunicera dina unika styrkor blir ett måste. Varje individ blir som ett litet företag som hela tiden måste försvara sin existens. Balansen mellan att verka rastlös för att du byter uppdrag ofta och risken att fastna för länge på ett och samma jobb, blir alltmer delikat. Kunskap som är aktuell idag, är passé om fem år. Att vara förbättringsbenägen blir allt viktigare. Om du inte är i utveckling, är du i avveckling.

Och så har vi artificiell intelligens (AI) och maskininlärning som kommer förändra en bransch efter en annan. Google vet redan vad du letar efter, trots att du inte hunnit skriva färdigt. Amazon vet redan vilka böcker du gillar baserat på dina och andras tidigare köp. Dagens superdatorer kan redan ställa vissa cancerdiagnoser bättre än läkare. Med tillgång till tusentals patientfall kan slutsatser dras som en enskild läkare inte kommer i närheten av. Den nya generationen kommer kräva en helt annan service både inom vård och andra sektorer. Och detta är bara början. Första steget var automatisering av grundläggande arbetsuppgifter som vi som människor ändå inte ville göra. Men det som händer nu är att datorerna utför komplexa uppgifter, diagnoser och analyser många gånger bättre än vad vi någonsin kommer kunna göra. För att vara relevant på arbetsmarknaden i framtiden gäller det att komplettera snarare än konkurrera med datorerna. Jag tror att mänsklig omtanke, förståelse för relationer, kreativitet, etik och kommunikation är framtidens nyckelkompetenser. I kombination med förmågan och viljan att hela tiden lära sig nytt. Omfamna förändringen, så kommer du ligga steget före. Framtiden är här för att stanna.

Att våga lita på sig själv och andra

Hemligheten bakom snabbväxande företag, snabba beslut, starkt ledarskap och välmående medarbetare

På mitt första riktiga jobb hamnade jag i ett multinationellt och multikulturellt team med hög press. Vi åkte Europa runt och missionerade om våra produkter. Några år tidigare hade kulturkrocken mellan japansk hierarki och svensk konsensus ägt rum när Sony och Ericsson slagits ihop. Halva arbetsstyrkan stannade kvar på jobbet till sen kväll eftersom chefen fortfarande var kvar. Resten gick vid tre för att hämta barnen eller hunden på dagis. Jag hittade en gyllene medelväg. Jag fick bevittna kulturkrocken från insidan. I efterhand kan jag undra hur vi lyckades få de resultaten vi fick. Försäljningen blomstrade och pengarna flödade. Vi jobbade trots allt som ett team.

Snabbt blev det tydligt att jag samarbetade bättre med vissa personer än andra. Och det hade inget med ursprung och kultur att göra. Vad var hemligheten? Två personer jag jobbade extra bra med var från Japan och Sydafrika. Medan jag aldrig riktigt klickade med min indiska chef och tyska kollega.

I de fall där tilliten var hög, kommunikationen öppen och vi gjorde det vi sa att vi skulle göra, nådde vi enormt bra resultat. Och när tilliten saknades tog allt lång tid och blev inte lika bra. Insikten är att den största hemligheten till välmående och resultat är att vi kan lita på personer i vår närhet. Hur ser du till att omge dig med personer du litar på? Och hur ser du till att dina kollegor kan lita på dig?

Det första steget i att bli mer trovärdig, är att lita på sig själv. Om jag redan efter ett par veckor sviker mitt nyårslöfte till mig själv, vad händer med min självtillit? Och vilken signal skickar jag till folk runtomkring? Det finns ytterligare en aspekt i att lita på sig själv. Vi tenderar att känna mindre förtroende för andra, om vi har lågt förtroende för oss själva. En arbetsplats där man varken litar på sig själv eller på andra, kan knappast nå sin fulla potential, eller hur?

Forskning visar att när tilliten i ett team är hög, blir resultaten bättre, beslut tas snabbare och man sparar både tid och pengar på att undvika dubbeljobb. Har du varit med om arbetsplatser där varje teammöte föregås av taktiksnack i subgrupper, och följs av eftersnack i samma grupper? Varje möte skapar tre möten. Kanske har du också varit med om motsatsen? Nyligen spenderade jag nästan tre timmar i ett planeringsmöte med två kollegor. Hög energi, högt till tak, rak kommunikation, inga krusiduller. Snabba beslut. Nya idéer. Tydliga ansvarsområden. Vi producerade lika mycket på tre timmar som en lågpresterande grupp gör på i bästa fall en vecka. Och i värsta fall aldrig. Vad var hemligheten? Högt förtroende.

Vad krävs för att du ska utveckla förtroende för en annan person? Stephen MR Covey beskriver i sin bok The speed of trust hur tillit och trovärdighet byggs på karaktär och kompetens. Karaktär innebär att vi lever som vi lär och gör det vi säger att vi ska göra, utan baktankar. Kompetens betyder att vi hela tiden ser till att utvecklas, lära nytt och nå bra resultat. En person som gör det andra förväntar sig, och dessutom är kompetent för sitt jobb, är en person som du kommer att lita på. Hur ser du till att bli den mest trovärdiga personen i din organisation?

Coachande föräldraskap

Frågor, frihet, ansvar och självständighet

I min ögon är vi är alla ledare. Ledarskap handlar inte om att vara chef. Ledarskap handlar om att få människor runtomkring att växa. Att stötta, utmana och lyssna så att varje individ kan bli den bästa versionen av sig själv. För mig handlar ledarskap om att först leda sig själv för att kunna leda andra. Fler och fler anammar ett coachande ledarskap. Att fråga istället för att ge svar. Att lyssna och utmana mer än att delegera eller peka med hela handen. Men vad har detta att göra med föräldraskap?

Är inte föräldraskap det absolut viktigaste ledarskapet vi har? Är du förälder, jobbar med barn eller har barnbarn, är du automatiskt en ledare. Aldrig tidigare har våra barn haft fler valmöjligheter. Omvärldens accelererande influenser sätter stora krav på självständiga barn och ungdomar. Initiativförmåga, kreativitet och social förmåga är de absolut viktigaste egenskaperna i dagens arbetsliv. Min övertygelse är att ett coachande förhållningssätt är det absolut bästa sättet att bygga barns och ungdomars initiativförmåga och självförtroende. Ett coachande föräldraskap helt enkelt. Motsatsen är att alltid ha de bästa svaren själv. Att peka med hela handen istället för att locka fram nya sätt att se på världen. Att prata snarare än att lyssna. Att överföra sina egna rädslor, osäkerheter och begränsningar på människor runtomkring. Skulle du vilja ha en sådan chef?

Jag tror att alla föräldrar vill att just deras barn ska klara sig bra i livet. Trots det upplever jag att många barn och ungdomar inte får chansen att lyckas. Behovet av att känna oss behövda gör att vi som föräldrar ibland omedvetet hindrar barnen från att utvecklas till självständiga individer. Färdiga svar istället för öppna frågor. Projicerade rädslor och begränsningar. Håll dig inom boxen. Var som alla andra.

Hur tar vi vårt föräldraskap på allvar? Hämtar influenser från de senaste rönen inom ledarskapsforskning? Låt oss inse att vi, oavsett vi vill eller inte, är ledare varje dag. Jag skriver lika mycket till mig själv som till dig. Som ett sätt att påminna mig om att varje dag välja vilken ledare jag vill vara. Hur leder vi det viktigaste vi har mot att bli självständiga, kreativa, initiativrika individer? Jag tror vi bör lyssna mer än vi pratar. Ställa öppna frågor istället för att leverera svar. Ge frihet och ansvar. Låta barnen testa sina gränser. Lära dem att ansvaret för framtiden inte ligger hos någon annan. Ibland kanske det tar längre tid. Ibland slutar det i tårar. Men i längden vinner vi alla. Inte minst våra barn.